Chinese Democracy igen

15 års väntan är över - jag köpte Chinese Democracy häromdan. Nu hade jag ju redan hört alla låtar, men jag har ändå tänkt att skriva en rad om varje låt på plattan här på bloggen. Har dock inte orkat ta tag i det, och i väntan på egna ord så citerar jag gärna UNTs Andreas Jakobsson, vars åsikter om skivan stämmer ganska bra överens med mina egna:

"Under de 15 år det tagit att färdigställa har förväntningarna på världens mest mytomspunna album tagit många svängar. Från skyhöga till olyckskraxande till att landa någonstans mitt emellan. Och om man förbiser att Guns n' Roses i sina glansdagar låg bakom några av rockhistoriens bästa låtar och alla inspelningstimmar som flutit under broarna så är det där någonstans det hamnar.

En halvtaskig mellanskiva. Främst för att materialet inte håller. Och det kan vare sig Axl Roses välbehållet riviga röst eller studioeffekter kan råda bot på. Om det var ett debutalbum av ett tidigare okänt band, skulle jag ha skrivit att det låter som ett Guns n' Roses dränerat på sina mest positiva egenskaper (dynamiken, energin och känslan för melodier som sätter sig). Och eftersom det är Guns n' Roses så är det väl just det som har hänt."
  (2/5)

Varken jag eller herr Jakobsson är särskilt imponerade, men skivan låter bättre än jag trodde det skulle göra. More to come.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0